Om de botaniska namnens form, betydelse, stavning och uttal.

Av Malle Voitk.
(Sammanfattning av ett föredrag i Östsvenska kretsen av Rhododendronsällskapet den 11 mars 1989)

Linné har sagt ’Nomina si nescis, perit et cognitio rerum’. Vilket betyder ’om du inte vet namnen, försvinner din kunskap om tingen’. Och vi vill ju gärna veta, vad t.ex. växterna omkring oss heter! Där har Linné gjort en stor insats genom sitt namngivningssystem, där varje växt har fått ett släktnamn och ett artnamn. Problemet är bara att Linné och hans efterföljare oftast har skapat namnen med utgångspunkt från latinet och grekiskan, och därför känns namnen ibland främmande, svåruttalade och svårstavade. Ingen av oss som är växtintesserade förnekar väl nyttan av att det finns internationella namn på växter, så att vi kan ägna oss åt vårt intresse i hela världen, läsa namnskyltar i botaniska trädgårdar, beställa växter och fröer och till och med läsa böcker i ämnet på främmande språk utan alltför stora svårigheter.

Ibland hör man någon som undrar vad en viss växt ’heter på svenska’ och som har svårt att acceptera att växternas ’riktiga’ namn faktiskt är de internationella. Om någon heter Margareta eller Silvia eller Viktoria eller Stella eller Amanda eller Magnus eller Urban eller Felix eller Filip eller Teodor så brukar vi normalt ju inte fråga, vad de ’heter på svenska’. Det kan ju vara roligt att få veta att flickornas namn kommer från grekiskans ’pärla’ respektive latinets ’skogig’, ’seger’, ’stjärna’ och ’älsklig’ och pojkarnas från latinets ’stor’, ’stadsbo’, ’lycklig’ och grekiskans ’hästvän’ och ’guds gåva’, men vi brukar klara av att komma ihåg vad de heter ändå, för vi känner igen namnen sedan tidigare.

Problemet med växtnamnen är tydligen att de känns nya och ovana och långa och svåruttalade och svårstavade. De av oss som härstammar från andra länder märker ju också att folk av samma skäl har problem med våra namn i början, liksom vi lätt kan märka hur svårt ett vanligt svenskt namn som Björn Borg kan vara för t.ex. en engelsman eller en japan. Så det gäller bl.a. att bli van vid namnen för att komma ihåg dem.

Vad beträffar rhododendronnamn, så har de flesta av oss sett och hört och använt många av dem tiotals, kanske hundratals gånger, men vi känner oss ändå lite osäkra i umgänget med dem. En orsak till detta är kanske att rhododendronsläktet är så stort, med sina omkring 800 arter och nästan oräkneliga hybrider. Att känna igen alla arter och kunna namnen på dem är en prestation som kan jämföras med att känna igen och kunna namnen på alla personer i en stor skola eller större företag; att dessutom kunna en massa hybrider är som att kunna namnen på alla de här personernas familjemedlemmar och släktingar också. Så kan vi dessutom låtsas att nästan alla de här personerna har nytagna namn som Ossebreck och Bangeryr, som ofta är svåra att komma ihåg, eftersom delarna i namnet inte är bekanta för oss och inte har någon betydelse heller, som kan hjälpa oss att minnas. Att ett ord är långt är i och för sig inget större bekymmer för oss, bara det är uppbyggt av småbitar som vi känner igen, som orden prydnadsväxtträdgård eller flugsvampförgiftningsfall eller ett fullt möjligt ord som förskolebarnsolycksfallsförsäkringsbolagsagent, som har 46 bokstäver, men ett av problemen med de botaniska namnen är att de flesta av oss inte kan dela upp dem i betydelsebitar, utan vi uppfattar dem ofta som en ganska meningslös rad av bokstäver.
Så hur ska vi kunna komma ihåg t.ex. rhododendronarternas namn? Ett sätt kan kanske vara att ta reda på hur de olika namnen är uppbyggda och varifrån namnen kommer, alltså namnens ursprung eller etymologi.

Inom botaniken tillämpas alltså sedan 1700-talet (Linné m.fl..) en binär nomenklatur, dvs varje växt betecknas med två ord, ett släktnamn (med stor bokstav) och ett artnamn (med liten bokstav). Släktet – det allmänna, generella begreppet – heter på latin genus och arten – det särskilda, speciella – heter på latin species. Detta är det enklaste fallet, men det finns också undersläkte, subgenus, och kanske viktigare, underart, subspecies, förkortat ssp. i skrifterna, och varietet, förkortat var. eller v., och ytterligare indelningar som jag inte ska gå in på här. Vi ska här huvudsakligen hålla oss till ett genus, dvs ett släkte, och det är Rhododendronsläktet, genus Rhododendron, och dess arter.
Vi brukar tala om växters latinska namn, men namnen är kanske oftare grekiska eller kommer från något annat håll. Det som för det mesta är latin är ändelserna på namnen. I latinets och grekiskan delar man in orden i maskulina, feminina och neutrala, precis som man gör i tyskan och en del svenska dialekter, liksom också i äldre svenska: man sade (och säger fortfarande ibland) ’månen han lyser’ men ’solen hon skiner’, ’klockan hon går’ osv. Neutrala ord eller ’det-ord’ har vi fortfarande, dvs ord som trädet, bladet, gräset, barnet. Vi kan ju också tänka på att mansnamn, maskulina namn, ofta slutar på –e i svenskan, och motsvarande kvinnonamn, feminina namn, på –a: Helge-Helga, Rune-Runa, Göte-Göta, Inge-Inga, Tore-Tora. (För övrigt råkar jag själv ofta ut för att folk tror att Malle är ett mansnamn, eftersom det ju finns ett kvinnonamn Malla i svenskan.) I latinet slutar faktiskt också feminina namn och ord ganska ofta på –a: Bétula (björk), Picea (gran), Rosa (ros), Viola (viol), Primula ( som betyder ’den första lilla’), Gloria (ära). Maskulina ord i latinet slutar ganska ofta på –us: vi har ju latinska mansnamn som Magnus, Petrus, Julius och en del blomnamn som Narcissus, Crocus, Gladiolus (lat. ’litet svärd’), Heliánthus (gr. ’solblomma’); men det finns faktiskt inte så många maskulina växtnamn på –us. (Det är alltså inte så att ett latinskt ord måste vara maskulint om det slutar på –us! Ett namn som slutar på –e behöver ju inte heller alltid vara ett mansnamn.)Det finns t.ex. många trädnamn som slutar på –us, men de är faktiskt feminina: Pinus (tall), Pópulus (poppel), Alnus (al), Ullmus (alm), Fráxinus (ask), Juniperus ( en), Fagus (bok), Quercus (ek), Cornus (kornell), Sorbus (rönn), Malus (äpple), Prunus (körsbär, plommon), Taxus (idegran). De gamla romarna tyckte tydligen att träd var feminina! (Jämför hur vi av någon anledning tycker att båtar är feminina och gärna ger dem kvinnonamn och säger ’hon’ om dem!) Den tredje sortens ord, de neutrala, slutar oftast på –um i latinet (samma ändelse som i låneorden centrum, datum, faktum, indicium, medium, monstrum, museum, stadium, studium) och det finns en del växtnamn på –um, t.ex. Lilium (lat. ’lilja’), Sempervivum (taklök, eg. lat. ’alltid levande’). Trifólium (klöver, egentligen lat. ’treblad’), Chrysánthemum (gr. ’guldblomma’), Geránium (från grekiskans ord för ’trana’).

Nu kommer vi till släktnamnet Rhododendron! Om man skulle vara konsekvent, skulle man sätta en latinsk ändelse på Rhododendron – men det brukar man inte göra! Rhododendron är ren grekiska från början till slut: rhodo- kommer från rhodon, det grekiska ordet för ’ros’, dendron är det grekiska för ’träd’, alltså ’ros-träd’. Ändelsen –on i grekiska motsvarar latinets –um och är alltså också en neutrumändelse. Vi har den i ett vanligt lånord som stadion.
När vi jämför namnet Rhododendron med andra genusnamn ser vi alltså att det är ett ganska ovanligt namn eftersom det har fått behålla sitt grekiska slut och inte är omdöpt till Rhododendrum! (Jag har faktiskt hört och sett det slutet någon gång också, men jag tror att det är mycket ovanligt och inte accepterat av botanister i allmänhet.) Nu kommer jag till artnamnen, alltså de speciella namnen eller speciesnamnen. De är av många olika slag. Jag tänker absolut inte försöka gå igenom alla de drygt 800 vildarterna och förklara var deras namn kommer ifrån, hur namnen är uppbyggda och hur de brukar uttalas, utan jag har valt ut en del av dem som vi ofta hör nämnas och kanske har en chans att få se i verkligheten också.

Nu är det så att det just nu pågår en artikelserie om rhododendronnamn i amerikanska rhododendronsällskapets tidning – man har hunnit t.o.m. bokstaven f i nr 1, 1989, som kom i början av mars. Artikelförfattaren har tittat på 668 arter varav 260 har namn som kommer från latinet, 151 från grekiskan, 146 är uppkallade efter olika personer, t.ex. botanister, insamlare, finansiärer, missionärer, trädgårdsmästare, ägare till speciella trädgårdar osv., och 111 är geografiska namn, mest kinesiska och japanska (en del av dessa kan vara blandord – sk. Hybridord – också, t.ex. R. chamaethomsonii, av gr. Chamae `på marken´, och Thomson, namnet på en chef för Calcuttas botaniska trädgård på 1800-talet. Jämför t.ex. blommografera, som är ett svenskt hybridord av liknande typ: blomma är ju svenska, -grafera kommer från det grekiska ordet för skriva.)
Några exempel på hur artnamn kan se ut: lúteum i R. lúteum är rent latin och betyder helt enkelt ’gul’; brachycárpum kommer från gr. Brachys ’kort’ och karpos ’frukt’, och betydelsen är alltså ’kortfruktig’. R. yakushimánum är uppkallad efter den japanska ön Yakushima och namnet betyder således ’yakushimansk Rhododendron’.
Dessa tre nu nämnda artnamn slutar på –um, som vi nyss såg är en av latinets neutrumändelser, och de tillhör ordklassen adjektiv, som består av beskrivande ord som talar om hurdant någonting är, alltså ord för t.ex. färger, former, storlek, ursprung. Ett adjektiv måste alltid passa ihop med sitt substantiv i latinet (ungefär som vi i svenskan måste säga ett grönt blad, inte bara ett grön blad) så eftersom Rhododendron är neutrum, så måste adjektiven luteum, brachycarpum och yakushimanum också ha neutrumändelse!
Det spelar mindre roll här att –on, är grekiska och –um är latin – det är ju som sagt bara sällan man behåller det grekiska slutet i botaniska namn, och -on och       –um låter ju ganska lika. Kort sagt, majoriteten av artnamnen i Rhododendronsläktet slutar på-um. Några ytterligare exempel: aúreum, barbátum, calóphytum, camtscháticum, caroliniánum, decórum, fictolácteum, impedítum, japónicum, keléticum, mucronulátum, pentaphy´llum, pónticum, quinquefólium etc. (Namnförklaringar kommer längre fram i artikeln.)

Men många arter är uppkallade efter någon person, kanske bortåt en fjärdedel av namnen. Då kan man tänka sig tre principer: 1. man vill kalla en planta för t.ex. ’Larssons Rhododendron’. På latin säger man då R. larssonii (Larsson blir nämligen latiniserat till Larssonius och Larssons – genetivformen – heter Larssonii.) Jämför t.ex. R. watsonii!
2. man kan kalla den för den ’larssonska Rhododendron’, vilket på latin blir              R. larssonianum. (Jämför med namnet Hortus Bergianus – Bergianska trädgården på latin – och jämför också t.ex. R. williamsianum !)
3. man kan kalla den Rhododendron larsson, dvs man lägger bara till namnet eller ordet som det är, utan någon böjning. Det är ganska ovanligt – jag kommer bara på några få artnamn av den sorten, nämligen R. rex:. Rex betyder ’kung’ på latin, alltså ’Rhododendron kung’, ungefär som när man sade ’Per skräddare’ eller ’Jan skomakare’ förr. ’ (Egentligen skulle den ha kunnat heta R. regale istället, alltså ’kunglig rhododendron’ – jämför Lilium regale, som betyder ’kunglig lilja’. Det grekiska ordet för ’kunglig’ har använts i namnet R. basílicum) ; R. oreodóxa är ett annat namn av samma typ som R. rex : oreo kommer från det grekiska ordet för ’berg’, gr. Doxa betyder ungefär ’prydnad’ eller ’ära’, alltså ’Rhododendron bergsprydnad’. R. rupícola kommer från lat. Rupes ’ klippa’ och ändelsen –cola ’-bo’, ungefär ’bergsbo’ eller ’klippboende’. Vanlig ek, Quercus robur, har faktiskt också ett namn av denna typ: quercus betyder ’ek’ och robur ’kraft’ eller ’styrka’.
Det finns förutom –um ytterligare en mycket vanlig neutrumändelse som ofta förekommer i rhododendronnamn, nämligen –e; jag nämnde ju ’regale’ (som i Lilium regale) nyss! Vi har t.ex. R. canadénse, catawbiénse, insígne, molle, occidentále, orbiculáre, sinogránde (kinesisk + stor), sutchuenénse, taliénse, yunnanénse. (Namnen förklaras längre fram.)

En annan latinskt ändelse som vi hittar i artnamnen, förutom de på –um och –e, är –ns. (Den finns t.ex. i namnet på sjukdomen delirium tremens.) Denna ändelse förekommer t.ex. i rhododendronnamnen R. arboréscens (ungefär ’trädliknande’), lutéscens (gulnande), répens (krypande) och sempérvirens (alltid grönskande) och den ändelsen motsvarar ungefär svenskans –ande: virens betyder alltså ’grönskande’.
Förutom dessa tre ändelser förekommer en del andra, som den grekiska ändelsen      –oídes (ibland –ódes) som betyder ’lik, liknande’. Vi har den i R. haematódes (’blodliknande’) och R. periclymenoídes (’kaprifolliknande’); Det finns också latinska adjektiv med andra ändelser, t.ex. R. díscolor (’olikfärgad’) (f.ö. samma ändelse som vi känner igen från ord som dator, doktor, motor, traktor) men de är ganska få.
Nu kommer vi till de artnamn som har genitivändelse, alltså som om man skulle säga Larssons Rhododendron eller med en mer latinsk ordföljd Rhododendron Larssons. I latinet är genetivändelsen på mansnamn oftast –i, som i Kristi himmelsfärdsdag eller Berzelii park, som ju är uppkallad efter kemisten Berzelius. Ibland latiniserar man namnet först och latiniseringar kan förändra det ursprungliga namnet mer eller mindre: Alfred Nobel namn kommer från Nobelius, som är en latinisering av ortnamnet Nöbbelöv i Skåne, Gevalia är en latinisering av Gävle. I botaniken har man nog oftast namnen stavade i ganska oförändrat skick, alltså ungefär som i ursprungsspråket, men uttalet kan variera en hel del,beroende bl.a. på om talaren vet vilket språk namnet kommer ifrån, men också vilka uttalsprinciper man följer – det finns inga solklara regler. Oftast är betoningen på stavelsen närmast före den latinska ändelsen –i eller –ii. (I botaniska namn stavar man normalt med ett i slutet, om själva namnet slutar på en vokal eller på –er, med två i annars). Linnés latiniserade namn var Linnaeus (det namnet lär egentligen komma från varianten linn av trädnamnet lind) och kända rhododendroninsamlare som Falconer blir Falconerus, Forest blir Forrestius, Ward blir Wardius. Sedan byter man ut –us mot –i (precis som Kristus blir Kristi) och får då Falconeri, Forestii, Wardii etc. Om namnet redan slutar på en vokal eller på –er, som Soulié, Vasey eller Falconer, blir genitivformerna som sagt Souliei, Vaseyi och Falconeri med bara ett i.
Artnamnen skrivs nurförtiden alltid med liten bokstav, även om det kommer från personnamn eller geografiska namn. Personerna som fått äran att få en art uppkallad efter sig kan som sagt vara t.ex. upptäckaren själv, en vän, medhjälpare, uppdragsgivare eller finansiär.
Man har alltså haft svårt att bestämma sig för uttal, betoning och stavning av dessa latiniserade namn, men ganska ofta uttalas de delvis som i ursprungsspråket (wightii som ’waitii’). Ibland betonas namnen på stavelsen före ändelsen –ii eller –i, ibland som i ursprungsspråket. Vad beträffar stavning lär man t.ex. kunna hitta tio olika sätt att stava ’camtschaticus’ i botaniska sammanhang, men R.camtschaticum verkar vara den nu normala stavningen.
Uttal, stavning och betoning är över huvud taget ett komplicerat kapitel, som jag tänkte bara beröra lite grann. Om vi bortser från botaniken ett tag och bara talar om latinets uttal, så vet vi att de gamla romarna vid tiden omkring Kristi födelse, t.ex. Julius Caecar och Cicero och kejsar Augustus, uttalade ’Julius Kaiser’ (Kaiser, tyskans ord för kejsare kommer förstås från ordet Caeser) så att t.ex. ’c’ alltid uttalades som ’k’ och ’ae’ som ’ai’. Men redan de medeltida munkarna hade ett annat uttal. De sade ’sesar’ precis som vi gör fortfarande: ’ae’ uttalades ’e’ i stället föör ’ai’ och ’c’ blev ’s’ (i vissa länder t.ex. Italien, ungefär ’tsch’) framför vokalerna e,i,y, men fortfarande ’k’ före vokalerna a,o,u och alla konsonanterna, precis som i svenskan idag: vi säger ’sykel’ för cykel och ’sesilis’ för Cecilia, men Carl uttalas ’karl’ inte ’sarl’ och Clas uttalas ’klas’, inte ’slas’. En gammal romare skulle uttala R. concinnum ’konkinnum’ (det betyder förresten ungefär ’nätt, näpen, trevlig’), vi säger nog vanligen ’konsinnum’ precis som medeltidens latintalande lärda gjorde.                       R. campanulátum v. aeruginósum ( det första ordet betyder ’klockformig, det andra ordet betyder ’ärig’) uttalas av rommarna ’airuginósum’, av munkarna och vetenskapsmännen i senare tid ’eruginósum’ (betydelsen är lätt att minnas, ordet liknar ju svenskans ärg). Det finns flera bokstäver som kan vålla viss osäkerhet, men uttalet av c och ae hör väl till de vanligare problemen.
Men det finns ett annat stort problem som vi stöter på ibland: de växt och trädgårdsälskande engelsmännens uttal av de botaniska namnen. Ett exempel: bokstaven a kan i olika sammanhang uttalas ungefär som ’a’, ’ei’, ’ä’ eller ’ö’. Azalea uttalas ofta ungefär ’özéjljö’, i bästa fall något i stil med ’äzáalja´. Även tyskar och holländare betonar föresten ’azálea’, vilket är latinets betoning, vi betonar oftast ’azaléa’ som i grekiskan. (Azalea kommer av gr. azaléos ’torr, förtorkad’.) I de engelska böckerna om växtnamn brukar det alltid finnas diskussioner om och jämförelser mellan det engelska och det ’kontinentala’ uttalet, dvs ungefär det som vi har i Sverige.

Just i fråga om ändelser som –ea eller –eum är det rätt knepigt att hur man ska betona. Betoningen beror nämligen delvis på om ordet ursprungligen kommer från latinet eller grekiskan. Kommer ordet från latinet, så ska man inte betona e (en vokal före en annan vokal betonas inte i latinet) : det heter alltså arbóreum, aúreum, calenduláceum, ferrugíneum, (ficto)lácteum, lúteum, nívium och faktiskt också chrýseum fast det kommer från grekiskan. Med grekiska ord kan man ibland ha betoningen på e i dessa ändelser, som i det nyss nämnda azaléa. (Jämför också betoningen i ett grekiskt låneord som museum.) Om man i växtsammanhang följer den latinska betoningsprincipen och betraktar de grekiska orden som inlånade i latinet, så gör man nog som Linné och han samtida vetenskapsmän brukade göra och är på den säkra sidan.
Å andra sidan är det ganska svårt att komma ihåg alla regler och olika betoningar i latinet och därför tror jag inte ens en latinprofessor tar illa upp, om några betoningar hamnar fel ibland. För att vara säker på att man använder rätt betoning i latinska ord måste man ofta slå upp ordet i ett latinlexikon för att se efter om näst sista vokalen är kort – då får den nämligen inte betonas – och det är kanske för mycket begärt av de flesta av oss. Det heter t.ex. auriculátum, barbátum, campanulátum, elátum, fasigiátum, hirsútum, impedítum, macronulátum, russátum, caroliniánum, degroniánum, kiusiánum, williamsiánum, yakushimánum, aeruginósum, rubiginósum, strigillósum, vernicósum. Alla dessa ord är rent latin eller latiniseringar av namn och latinska ord som slutar på –atum, -anum eller –osum har alltid betoningen som i uppräknade orden, alltså på näst sista stavelsen, var vokal här är lång. Men t.ex. följande ord har betoningen på näst sista stavelsen, alltså den tredje vokalen från slutet: caucásicum, daúricum, japónicum, keléticum, pónticum ; i alla ord som slutar på –icum är näst sista stavelsens vokal, dvs –i-, kort och får alltså inte betonas. På tredje stavelsen från slutet ligger betoningen också i t.ex. sempérvirens ( fast de flesta säger nog semper virens, som två ord, och det kan väl duga också. Jag slog upp ordet i nio böcker: i bara tre stod det ’rätta’ latinuttalet sempérvirens, i de andra sex sempervirens!) máximum, monosématum (grekiska ! Jämför betoningen i flertalsformen témata av de likaledes grekiska låneordet tema med de latinska orden på –átum ovan), ruícola, scyphócalyx ( många säger nog scyphocályx och det står olika i de botaniska skrifterna. Tänk på att grekiska ph nuförtiden uttalas ’f’: vi stavar ju Philip ibland men uttalar alltid Filip).

Till sist lite mer om namnens betydelse. Man har ett ganska stort behov av namn på olika färger och former hos plantan och dess blommor och blad, och det har säkert varit en orsak till att man använt både latinska och grekiska ord vid namngivningen. Vi kan t.ex. se på ord för gul färg i samband med rhododendron: vi har R.aúreum (lat. för’gyllene’) och R. rupícola v chrýseum (lat. ’bergsbo’ och gr. ’gyllene’), R.lúteum (lat. ’gul’) och R. lutéscens (lat. ’gulnande, som blir gul’), R.calenduláceum (lat. ’lik Calénula, ringblommelik’ dvs med samma lysande gula färg), R.flavorúfum (lat.’gulröd’ dvs om färgen på indumentum. Ordet indumentum betyder förresten ’klädnad’ och används ju om filten på vissa arters bladundersidor). Andra färger: níveum (lat. ’snövit’, kanske om indumentum, som kan vara vit), lácteum (lat. ’mjölkig, mjölkfärgad’, fast blomman snarare har färger från gräddgul till klargul). aeruginósum (lat. ’ärgig, ärgfärgad’, om bladfärgen som är ganska ovalig), ferrugíneum (lat. ’rostig, rostfärgad’, om de små knapparna eller ’fjällen’ som man kan se i mikroskop på bladens undersidor), fulvum (lat. ’brunröd, rödgul, gulbrun’, om färgen på indumentum), rubiginósum (lat. ’rödbrun, rostfärgad’om fjällens färg), rufum (lat. ’eldröd’, gäller bladens bruna indumentum), russátum ( lat. ’som blivit röd’, också om fjällen), róseum ( lat. ’rosenfärgad, rosa’) haematódes ( gr. ’blod-liknande’, om de blodröda blommorna), sempérvirens (lat. ’alltid grönskande’ en städsegrön varietet av daúricum), díscolor (lat. ’med olika färger’, blomman är i allmänhet vit men förekommer i en del rosa nyanser också).

Några ord för storlek och form på plantan, bladen, blommorna och deras delar: arbóreum ( lat. ’trädliknande’; jämför ordet arboretum ’trädsamling’), arboréscens (lat. ’som blir trädliknande’), auriculátum (lat. ’öronformad’; vid bladskaften ser bladet ut som öronsnibbar), brachycárpum (gr. ’med kort frukt’), campanulátum (lat. ’klockformad’), campylocárpum (gr. ’med böjd frukt’), campylógynum ( gr. ’med böjd pistill’), elátum (lat. ’hög’), fastigiántum (lat. ’upprätt’), grande (lat. ’stor’), máximum ( lat. ’mycket stor’), minus (lat. ’mindre’), orbiculáre (lat. ’circelrund), repens (lat. ’krypande’; jämför reptil !), scyphócalyx (gr. ’med bägarlik blomkalk’). Både det latinska quinquefólium och det grekiska pentaphýllum betyder ’fem blad’ och det grekiska pentámerum betyder ’fem delar’. (Byggnaden Pentagon i Washington är ju en femhörning !).
Några beundrande omdömen: calóphytum (gr. ’vacker växt’), concínum (lat. ’nätt, näpen, trevlig’), decórum ( lat. ’skön, prydande’), insigne (lat. ’utmärkt, förnämlig’), keléticum (gr. ’förtjusande’).
Ord för skägg och hår är populära: på latin heter skägg barba, på grekiska finns pogon och hypéne, och vi har ju R.barbátum (’skäggig’, om skott och skaft) och R.anthopógon ssp hypenáthum (båda orden betyder ungefär ’med skäggig blomma’. På namnet anthopoon har vi föresten den grekiska ändelsen –on !). Lat. hirsútum betyder ’hårig’ (om framför allt skottens och bladens undersidor), gr. chaetomállum ’långhårig-ullig’ (om bladens tjocka indument), gr. pachýtrichum ’med tjockt hår’ (som finns på skotten), strigillósum ’med korta borst’ (som föregående), gr. lepidótum ’fjällig’, lat. longesquamátum ’långfjällig’.
Andra adjektiv som beskriver utseendet hos blad och blommor : lat. molle betyder ’mjuk’ (med mjuka hår på bladen), gr. monosématum ’med en enda fläck’ eller ’ett enda tecken’ dvs i blommans svalg, lat. mucronulátum ’med en liten spets’ (kanske om bladspetsens form; lat. mucro betyder spets, -ul- innebär förminskning), lat. vernicósum ’fernissad’ (ett rent misstag vid insamlandet : bladen lades nära en kamin under natten och blev blanka av värmen, men normalt är de t.o.m. ovanligt mattgröna).
Sedan finns diverse andra adjektiv: lat. ambiguum ’tveksam’ (kanske om färgen på blomman, som är obestämt grönaktigt gul), gr. adenóphorum ’körtelbärande’, lat. fictolácteum ’falsk lacteum’ (tänk på ordet fiktiv: påhittad), lat. occidentále ’västlig’ (den enda azalean från amerikanska västkusten), gr.periclymenoides ’som liknar (Lonicéra) pericly ’menom’, dvs vildkaprifol; om blommans form, eller kanske doft, lat. praecox ’tidig, försigkommen’, lat. praevernum ’före våren’.

Så har vi åtskilliga platser och personer som blivit hedrade genom att få rhododendronarter uppkallade efter sig. Först några platser: Kanada; floden Catawba i Nordcarolina USA; och själva delstaten Carolina; bergskedjan Kakasus; området Daurien i sydöstra Sibirien vid gränsen till Manchuriet; Japan; den japanska ön Kyushu; Pontus, dvs Svarta havet eller kustlandet söder därom; den lilla japanska ön Yakushima; Sichuan, den folkrikaste provinsen i Kina, med mycket rhododendron också; Tali, en bergskedja i provinsen Yunnan; och naturligtvis Yunnan, provinsen söder om Sichuan, strax norr om Burma, den rhododendronrikaste provinsen i Kina.
Dessa har gett namn till R. canadénse, catawbiénse, caroliniánum, caucásicum, japónicum, kiusiánum, pónticum (som alltså växer framför allt söder och öster om Svarta havet dvs antikens Pontus, men även i sydvästra Spanien och Portugal), yakushimánum, sutchuenénse, taliénse, yunnanénse.

Några exempel på rhododendronarter och underarter som uppkallats efter personer är R. bureavii, degronianum, falkoneri, fargesii, fauriei, fortunei, makinoi, metternichii, nakaharae, schlippenbachii, simsii, smirnowii, smithii, souliei, tigerstedtii, ungernii, watsonii, vaseyi, wardii, wightii, williamsianum etc. Det är latiniserade former av bl.a. franska, japanska, tyska, svenska och väldigt många engelska namn.
De personer som hedrats med att få rhododendronarter uppkallade efter sig är t.ex. fransmännen Bureau (en professor), Degron (som var i fransk tjänst i Yokohama), Farges och Faurie (katolska missionärer och växtsamlare i Kina), Soulié (katolsk missionär och växtsamlare i Tibet) vilkas namn alla uttalas lit halvlatiniserat snarare än franskt; japanerna Makino (botanist) och Nakahara (växtsamlare) – om ett namn, liksom den sistnämdes, slutar på –a, lägger man till –e och får alltså nakaharae, som uttalas ’nakahárai’ eller ’nakaháre’, Smirnow var vän till den man som upptäckte R. smirnowii någonstans vid Svarta havet i Kaukasusbergen, nämligen baron F. von Ungern-Stenberg, som själv lämnat sitt namn till R. ungernii, som kommer från samma trakter. Han levde 1800-1868 och var professor vid universitetet i Dorpat (Tartu) i Estland. R. metternichii, från södra Japan är uppkallad efter prins Metternich, österrikisk diplomat i början av 1800-talet,            R. schlippenbachii efter en forskningsresande och officer i ryska flottan, baron von Schlippenbach, också han från Estland. R. brachycarpums underart tigerstedtii är uppkallad efter den finländska stadsrådet A.F.Tigerstedt som grundade Arboreum Mustilla i Finland. Till sist alla engelska namn: Forrest, Fortune, Sims, Watson, Vasey, Ward, Wight, Williams m fl. : Forest var en berömd skotsk insamlare som reste till Yunnan i sydvästra Kina från 1904 till sin död (under en resa) 1932, Fortune var en berömd skotsk insamlare i Kina i mitten av 1800-talet, J.Sims levde 1749-1831 och var utgivare av Botanical Magazine och har fått ge sitt namn åt våra vanliga sydkinesiska småbladiga städsegröna krukväxtazaleor (De hette Azalea indika tidigare), Sir J.E. Smith levde ungefär samtidigt, var botanist och grundade the Linnean Society – ’hans’ rhododendron kommer från Sikkim i södra Tibet eller kanske det lilla riket Bhutan; G.S. Vasey upptäckte den art som uppkallats efter honom i Nordcarolina 1878; den berömde insamlaren Frank Kingston Ward (1885-1958) har givit namn åt R. wardii, som härstammar från trakterna Yunnan, Sichuan och sydöstra Tibet.   R. watsonii är uppkallad efter W.C. Haines-Watson, som tjänstgjorde i den kinesiska tullen, R.wightii efter R.Wight, som var föreståndare för den botaniska trädgården i Madras, Indien i mitten av 1800-talet, R. williamsianum efter en Mr Williams, bosatt i Caerhays i Cornwall, England, som till stor del finansierade Georg Forrests insamlingsresor till Kina. Hans trädgård finns kvar och är berömd för bl.a. sina magnolior.

Det är svårt att hitta någon lättillgänglig och samtidigt tillförlitlig framställning om botaniska namn, men den intresserade kan säkert hitta ett och annat av intresse i litteraturen i följande förteckning:

1. The Rhododendron Handbook 1980. Rhododendron in Cultivation. S.180-230: en förklaring av det latinska artnamnet ges inga
2. Selected Rhododendron Glossary and Botanical Terms (1982): förklaring av det lat. Artnamnen; inga uttalsuppl. (Troligen sammanställd efter föregående.)
3. American Rhododendron Society Journal. No. 2-4 1988; 1 1989. Names of plants: Sense and Sound. By Theo Smid. No 2: s. 99-101; No 3: s. 152-157; No 4: s.227-231. No 1: s.43-46. Uttalsupplysningar och namnförklaringar bara t.o.m. R. fulvum än så länge.
4. Botanical Latin. By Wiliam T. Stern. 3rd ed. 1983
5. A Glossary of Botanic Terms with their derivation and accent. By Benjamin D. Jackson. 4th ed. 1928, reprinted1971.
6. How Plants Get Their Names. By L.H. Bailey. 1963 (1933). S.119-181: betoning och (139-181) namnförklaringar.
7. Plant Names Simplified. Their pronunciation, derivation & meaning. By A.T. Johnson and H.A.Smith. 2nd ed. 1931, reprinted 1983. Om rhododendron s. 92-93
8. Botanische Wörterbuch. Av Erik Haustein. 1969.
9. Latin för botanister och zoologer. Av Erik Wikén. 1951.
10. Växternas namn. Av Einar Odhner. 1965.
11. Våra kulturväxters namn på svenska och latin. Av Nils Hylander. Endast namnlista med latinska och svenska namn.
12. Vad betyder växtens latinska namn? Av Ivar Anell. 1976. Även namn på no,da,fi,eng,fr; han har namnformen Rhododendrum !!!
13. Natur och Trädgård nr.4 1988. Lär latin så får du rätt växt. Av Ilge Bosch-Willebrand. S.48-53, bl.a. lista på ord för färger och andra vanliga egenskaper.
14. Zander Handwörterbuch der Pflanzennamen. 1984. Ordförklaringar och betoningsangivelser s.573-633, upplysningar om botanister och insamlare s.634-764. (Mycket bra och tillförlitlig)

15.  Bill Neal (1992) Gardener´s Latin (Algonquin Books of Chapel Hill). (Recension i ARS Journal Vol 47 nr 2 Spring 1993.)

Även floror och andra växtböcker har ofta ordförklaringar och uttalsupplysningar.

 

 

(För den som läser engelska kommer här en liten dikt – från Carlsons Gardens katalog – om stavningsproblem:)

 

RHOD…….

I’m always misspelling rhododendron

At times I get rhodododendron

Or then I confuse

Them den’s and do’s

And end up with rhododendendron

 

 (Om hur engelsktalande uttalar ‘azalea':)

So when you select azaleas   (”özeíljöz”)

You’ll avoid those winter failures (”feíljöz”)

If you pay attention to our rhyme and reason

 

 (Mer om engelsmännens uttalsproblem, ur Plant Names Simplified, s. vii:)

 CYCLAMEN

 How shall we sound its mystic name

Of Greek decent and Persian fame?

Shall ‘y’ belong and ‘a’ be short,

Or will the ‘y’ and ‘a’ retort?

Shall ‘y’ be lightly rippled o’er,

Or should we emphasize it more?

Alas! The doctors disagree,

For ‘y’ ‘s’ a doubtful quantity.

Some people use it now and then,

As if ‘twere written ‘sickly-men’;

But as it comes from kuklos, Greek,

Why not ‘kick-laymen’, so to speak?

The gardener, with his ready wit,

Upon another mode has hit;

He’s terse and brief – long names dislikes,

And so he renders it as ‘Sykes’

 

Kommentarer inaktiverade.